Frankenstein i Bagdad

Beskrivning av boken

Irak, 2005.
Skrothandlaren Hadi har sytt ihop ett lik av lösa kroppsdelar han samlat ihop längs de krigshärjade gatorna i det ockuperade Bagdad. Hans plan är att unna dessa oidentifierade människor en begravning de annars inte skulle få.

Men en dag försvinner liket, och en våg av kusliga mord börjar sprida sig över staden. Människor berättar om ett fruktansvärt monster som tar över gatorna om natten. Det verkar vara ute efter hämnd.

Ahmed Saadawis internationellt uppmärksammade roman Frankenstein i Bagdad är lika mycket rysare som den är en djupt realistisk – och humoristisk – skildring av en vardag som på många sätt ter sig mer overklig än romanens övernaturliga inslag. Författaren själv betraktar den som sitt manifest mot krig.

Ahmed Saadawi är irakisk författare och dokumentärfilmare, född 1973 och bosatt i Bagdad. I hemlandet är han en känd kulturpersonlighet, och med Frankenstein i Bagdad blev han den första irakiern att vinna det prestigefyllda International Prize for Arabic Fiction. Romanen skördar nu framgångar världen över och är också på väg att filmatiseras.

Jonathan Morén är översättare från arabiska. Han har tidigare bland annat översatt Salim Barakat och Hassan Blasim.

VINNARE AV INTERNATIONAL PRIZE FOR ARABIC FICTION
NOMINERAD TILL MAN BOOKER INTERNATIONAL PRIZE
EN AV 2018 ÅRS BÄSTA BÖCKER ENLIGT GUARDIAN

"På de 200 år som gått sedan Mary Shelley skrev Frankensteinhar hennes monster dykt upp i otaliga varianter – men få av dem har varit så galna eller haft en sådan politisk udd som monstret i Ahmed Saadawis Frankenstein i Bagdad."
New York Times

"Saadawis märkliga, våldsamma och syrligt roliga bok lånar kraftigt från science fiction-kanon, men betalar tillbaka sin skuld med ränta: det är en anmärkningsvärd prestation, och en som – tyvärr – knappast kommer att förlora sin aktualitet."
Guardian

"Saadawi målar upp en verklighet – Bagdad 2005 – som är så skräckinjagande i sina detaljer … att det knappt ens chockerar när romanen börjar dra åt det övernaturliga."
The New Yorker