Pfui, pfui! En ångvissla skrek gällt. – Nu kommer tåget, skrek Kvirre och Hoppsan på samma gång. Hoppsan högg sitt knyte, Kvirre sin fina näverkappsäck, och så störtade de på dörren. Därute var ett fasligt liv. Folk rusade fram och tillbaka, mjölkflaskor slängdes upp med skrammel och brak, den rödhårige karlen var ute och väsnades, och i en av de främsta vagnarna stack en ko ut huvudet och råmade. Hon tittade på Kvirre och Hoppsan och så råmade hon igen. – Muh, sade hon.
