Straffet

” Malin hade lagt skulden för sina synder på än det ena, än det andra långt upp i åren, men nu hade hon för länge sedan insett att hon hade sig själv att skylla. När hon offrade sig för sin familj och sa ja till det olycksaliga äktenskapet med Johan hade hon intalat sig att hon förtjänade något bättre. Att även hon hade rätt till kärlek. Men ingen hade rätt til någonting över huvud taget. Man fick ta livet som det kom, men det hade hon vägrat att finna sig i. Hon hade tagit för sig utan att ens ha dåligt samvete. Hon hade ansett att hon var i sin fulla rätt att älska Jo. Men Gud hade varit av en helt annan mening. Sedan dess hade han straffat henne dagligen och hon hade förbannat honom för det. Nu stod det klart för henhe att hon troligen förtjänade sina sorger. Ingen människa lekte ostraffat med andras liv ... ”