När Alfred inte längre får träffa sin dotter rämnar hela hans tillvaro. Kvar efter henne finns bara ballongerna, och i dem lite av hennes andedräkt. Veronikas vrede kretsar kring vår föreställning om det förgångna som något fullbordat och oföränderligt. Är inte det förflutna i själva verket sammanvävt med nuet, och omskapas och förnyas oupphörligen i det liv som pågår?
